Jag satt i kyrkan och började tänka på livets stora frågor. 

Jag började med att tänka på mitt liv och dess hinder och så kommer det klassiska ordspråket ”allt man inte dör av blir man starkare av” . Detta ordspråk fick mig och tänka på säger jag detta till mig själv för att övertala att allt blir enklare och att allt jag har gått igenom är värt det i slutändan. Svaret är JAG VET INTE och när det kom in i mina tankar kände jag en större hopplöshet än jag känt på länge. 

När jag satt där i kyrkan med bara mina tankar som sällskap kom en annan tankekedja in. Jag har så länge jag kan minnas tyckt om allt som har med deckarhistorier att göra både att läsa och att kolla på, den tanken som slog mig var att undra om jag tycker om deckarhistorier för att dom är väldigt rakt uppbyggda när livet i övrigt är en slinger i krokig väg där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa krön. (Med rakt uppbyggd menar jag att en deckarhistorie oftast handlar om ett mord som blir uppklarat vid bokens slut.)

idag är det nyårsafton och jag har ett bra år att se fram emot.  jag ska till Storbritannien och plugga i ett halvår och jag har lovat mig själv att jag ska leva livet. jag hoppas att det känns bättre efter halvåret utomlands.

just nu är det 45 minuter kvar till tolvslaget och allt jag kan tänka på är alla de negativa tankar om hur jag inte orkar med att vara social.

Idag fann jag mig själv tänka på saker som är svåra att radera. 

Jag var hos läkaren idag som sa att jag hade CP och inte NMD. Eftersom det stod i journalen att man inte har hittat något som stödjer en nmd diagnos. Så då började tankarna vandra fritt i mitt huvud frågor som man inte vill veta svaren på men ändå så vill man veta.

Hur länge?  Varför har man inte hört tidigare? Vet någon om det? Varför sa de att jag hade en nmd? Varför sa ingen något om en annan neurosjukdom? 

Så jag kände mig nere med dessa frågor i huvudet, för att göra saken värre så försökte jag ringa till hemtjänsten 4 gånger utan svar vilket inte gjorde att jag mådde bättre. 

Jag tar antidepressiva tabletter och för första gången sedan jag startade känner jag mig nedstämd. 

The demons inside 

are laughing out loud.

They know  something is gonna crack.

Lonliness, hatered,sadness  lives in my mind.

They are gonna get me or my family.

I just know that someday they are gonna take over and I will be to weak to fight. 

Because there is  only so many times I can fight the same battle and win. 

I fear that my luck has run out.

What do the future hold for me as I wonder what will happen next!
En dikt om en verklig mardröm som kommer till mig ibland när jag minst anar det. 

Jag läste för en timme sen ett blogginlägg från diakonibloggen. Detta inlägg handlade om föräldrar som beskrev deras dotters psykiska ohälsa. Inlägget tog hårt på mig då jag kände igen mig själv i vad de berättade.

Jag började minnas hur det var för mig, de känslorna jag hade och som jag fortfarande kan få ibland. 

Jag kommer så väl ihåg känslan av hopplöshet, att allt kändes så oviktigt. Jag kommer ihåg hur jag ibland tänkte på att dö och min egen begravning bara för att se vilka som skulle komma, vilka som verkligen va mina vänner. Kolla ner på begravningen och tänka ha ha det är försent, se deras ansikten när de insåg att det var dem som var orsaken. 

Mitt sätt att bearbeta några av dessa känslor var att skriva sånger och när jag gick igenom dessa sånger idag insåg jag att jag både skrattade och grät på samma gång. Jag insåg även att de flesta av sångerna var mörka men med en stråle av hoppets ljus i sig.  

 Jag vet inte hur mina föräldrar såg på detta eftersom vi aldrig pratade om det. Jag kan känna själv hur svårt det är att få andra i sin närhet att förstå hur dåligt man mår, men jag är nog väldigt bra på att dölja det bakom masken jag har på mig vid sociala familjesituationer. 

I mellandagarna var jag i London. Det var en fantastisk resa och den första jag gjorde ensam. Jag bara strosade runt och tog in staden. Det jag kom och tänka på i London var att hur mycket engelska jag kan kommer alltid uttalet vara ett problem. 

Jag tänkte mera på det när jag kom tillbaka igen och hur nära och kära säger vad jag har sagt när omgivningen inte förstår. Jag har aldrig tyckt om att upprepa mig, men det är svårt att klara sig själv om alla hjälper till och omgivningen tar då inte den tiden som kanske behövs. Det är två sidor av detta problem som uppförs sig som ying och yang.

Jag har insett de senaste månaderna hur konstigt samhället kan bete sig.                                                                                              Jag har både personliga erfarenheter och hört från andra som är i en liknade situation som min. 

Det är jävligt irriterande när man hör hur de svaga i samhället behandlas, vilken politiker talar om hjälp till personer med funktionsnedsättningar. De svaga är de som kanske har mindre ork ändå är det vi som ska kämpa med att få ihop vardagen med den hjälp som man har, det är vi som ska kämpa med neddragningar i budgetar som gör det svårare att få ihop livets pussel. Jag önskar ibland att man skulle tänka mer på personerna och inte fokusera allt på kostnaderna för hjälpen. 

Jag har hört mycket om hur myndigheter ser på olika uppdrag och hur olika personer kan få olika resultat när det resultatet verkar konstigt, ibland undrar jag hur myndigheterna beslutsprocess ser ut. Jag har även hört att få en elevassistent till barn i skolåldern kan vara svårt då skolan kanske inte har någon till hands. 

Mina personliga erfarenheter har mer att göra med utbildning på högre nivå, just nu håller jag på med en universitetexamen. Mina problem har varit mycket kring stöden jag har rätt till men som verkar ta några veckor att få.         Jag har på senare tid insett att ALLA borde få möjlighet att följa sin dröm och bli sitt drömyrke oavsett vilka begränsningar man kan ha. Därför har jag tänkt påverka samhället, så att följa sin drömutbildning blir det självklara valet för alla.           För det finns personer som är intelligenta i alla de olika typer av det svenska folket. 

Alla bär vi någon gång i livet en mask för att dölja något. 

När man nås av nyheten att någon man känner har begått självmord, 

insåg i alla fall jag att den mask man tar på sig är övertygande att allt är bra.

När det händer något jobbigt i livet kan masken manipulera omgivningen att tro att allt är okej, 

när det i verkligheten är långt ifrån okej. För masken kommer av när man är själv och då måste man 

ensam kämpa mot de inre demonerna som hotar för att få en överhand. 

När man förlorar någon i sin närhet är det svårt att se meningen med händelsen. 

När döden knackar på en första gång inser man hur sårbart livet är. Livet kan förändras på bara ett ögonblick. När döden knackar på en andra gång inser man hur orättvist livet är.

Jag får de där tomma tankarna och stirrar i fjärran, det är som man inte registrerar det som händer. 

Jag försöker att fånga dagen men det är enklare i teorin än i praktiken.